Otroligt viktigt att reflektera över dessa frågor! 

Jag skulle nog säga att jag inte är helt sann mot själv. Även om jag har blivit mycket mera medveten med åren hur jag är, hur jag fungerar, vilka fel jag gör och varför. Mycket handlar om att frigöra sig från "duktig flicka" bojor. Att vara till lags. Om man alltid strävar efter att vara till lags och göra alla andra nöjda, så förlorar man till slut sig själv. När man väl samlar kraft att titta inåt, titta på sig själv, den man blivit och inte blivit… har man förlorat kontakten med sitt sanna jag och vet inte längre vem man är. Då är det kämpigt att hitta tillbaka, men där är jag nu. På väg att hitta tillbaka till mig själv. 

Om man ser sig själv alltid i relation till någon annan och gör det som förväntas av en och försöker vara den man tror att andra vill att jag ska vara, så är man så långt från att vara sann mot sig själv som man kan komma. Vändpunkten för min del kom för ca tio år sedan när jag ställdes inför ett stort val. Det var jag som skulle fatta beslutet om mig själv och jag insåg hur knasigt det var i hjärnan. Hur jag än tänkte så visste jag inte vad jag ville, vad som var bäst för mig. Då insåg jag att jag låtit andra (utan att de bett om det) styra mina tidigare val. Jag insåg också att det dels handlade om att leva upp till den bilden av en duktig flicka som jag själv skapat. dels om att känna sig bekräftad, älskad, omtyckt… Att inte göra någon ledsen, besviken. Till slut insåg jag att det inte kan hålla i längden och jag insåg även att hur mycket jag än ansträngde mig så kommer det alltid att finnas människor som inte tycker om mig. Och det är och måste vara helt okej. Alla behöver inte tycka om mig eller tycka att jag gör rätt. Att komma så långt och ge mig själv tillåtelse att inte alla behöver tycka om mig, var otroligt befriande. 

Därefter har jag försökt hitta tillbaka till den jag är och yoga, mindfulness, meditation och zumba är en del av det. Något jag gör bara för mig själv, för att jag vill och för att jag mår bra av det. Tack för påminnelsen Artlink!❤️

Under min uppväxt gjorde tragedier, uppfostran, umgänget och samhället att jag förlorade större delen av mig själv och mycket av det som #1 skriver fastnade jag i strävan efter att vara alla till lags och sätta andra framför sig själv, för det var det som ansågs vara rätt och medmänskligt.

Som barn gjorde man fortfarande sina tokiga infall, testade gränserna och skrattade hjärtligt varje dag..men det gick förlorat i ungdomen och de unga vuxna åren.

Jag har det senaste året aldrig levt så nära att vara sann mot mig själv..men jag glider tillbaka mot gamla vanor, tankesätt, förväntningar och krav. Mina bojor När jag blev sjuk och kroppen sa STOPP, arbetade jag 1 månad under 9 månaders tid..det var en magisk tid. Jag hittade min balans, mina drömmar, min tillvaro i nuet, min rytm i vardagen och jag släppte mycket av de gamla vanorna, andras krav på mig och åsikter som var i konflikt med min själ. Jag struntade helt enkelt i vad alla andra ville att jag skulle göra och fokuserade på att hitta tillbaka igen.

Jag hittade mängder av barnslighet, kreativitet, humor, spontanitet och livsglädje jag aldrig upplevt förr. Jag var så tacksam över varje ny dag jag kunde fylla med meningsfulla grejer, ALLT bara för mig! För som en trasig person kan jag inte hjälpa en annan trasig person eller ett trasigt samhälle.

Nu, 6 månader efter arbetsstart igen har jag förlorat mer än 50% av det jag återfann. Är tillbaka i den gråa kubaktiga tillvaro som byggs upp av krav på arbete och pengar. Dessa 2 sakerna avsjyr jag mer än alla tragedier och olyckor jag råkat ut för i livet. Det är inte det att jag är arbetsskygg, jag utför helt enkelt fel jobb och mitt drömjobb är ingenstans inom räckhåll. Jag slösar energi på fel saker, fel människor, fel platser…fel, fel, fel, fel!!

Så för min del fortsätter resan, en hård, medveten kamp mot allt samhället och mänskligheten vill att man ska vara. Det är som om världen är uppbyggd på människors olycka.

#1 Tänk att just meditation, mindfulness, zumba och yoga är det som även lockat mig genom åren!

#2 När allt skriker FEEEEEL, då behöver man sätta sig ner och se objektivt på sin tillvaro. VAD är det som är fel? Själva yrket i sig? Miljön? Arbetskamraterna? Arbetstiderna? Lönen? Resavstånd? något annat?

När du har ringat in felet eller felen, så lek med tanken: kunde yrket vara rätt om man ändrade det som är fel? Går det att göra något åt det?

Hittar man inget som klingar rätt så är det dags att se sig utanför yrket helt och hållet. Då kanske det behövs en ny utbildning. Affirmera under meditation:

Vad är det som hindrar mig till förnyelse?

Se om du hittar dina hinder och känn efter hur du kommer över dem, om du nu vill det. Det kan också hända att du känner att hindren är så mycket värda att du inte vill komma runt dem, men då kan det också vara så att när man väl inser det, så är det lättare att acceptera situationen. Man har alltid ett val och det kan vara så att valet är att stanna kvar, trots allt.

Tankar är otroligt kraftfulla. Ännu kraftigare är det att skriva ner det man kommer fram till eller föra en dialog med sig själv högt, tex när man är ensam i bilen. När man sätter ord på situationen och/eller på lösningar, problem, hinder och möjligheter så klarnar bilden.

Lycka till ❤️