Tänkte att det kanske är fler som kan berätta om varför de yogar, så jag börjar med mig själv.

Jag började yoga efter en svår knä skada i en rid olycka. Det tog 8 månader och 2 operationer innan jag lite haltande kunde gå rätt obehindrat. Hela processen med knät startade ju ett slitage på övriga kroppen, och jag insåg att jag var tvungen att göra något radikalt. För att inte bli evigt beroende av värktabletter, då min kropp började ge sig även på andra håll, först och främst tog det oerhört på axlarna att gå med kryckor i 8 månader, men även vänster höft började säga till efter en så lång snedbelastning.

Tyvärr så avtog inte denna snedbelastning bara för att jag började att kunna gå utan kryckor. Kroppen vill ju omedvetet skydda den kroppsdel som inte är helt ok längre, vilket gör att jag ofta bara står lutad på det vänstra benet. Dessutom var jag ju van vid att röra mig, vilket jag inte gjorde speciellt mycket under de 8 månaderna som jag var sjukskriven, i mitt jobb måste jag stå och gå mycket, och jag insåg att det var dags att göra något för att inte bli sjukpensionerad till slut eller stå inför en omskolning och arbetslöshet!

så jag började fundera vad jag skulle göra för att komma förbi denna snedbelastning, det skadade knät fick ok från läkaren att belastas fullt ut, så jag behövde inte vara rädd för att göra skadan värre.

Men vad göra som skulle göra kroppen smidigare och mer benägen att belasta sig mer jämt? Just i det skedet ramlade jag över en yogalärarkurs, och nappade på det. Tänkte att om jag gick den kursen så hade jag ett strängt krav på mig själv att genomföra det! Mina andra försök att börja träna blev det liksom inget av med,några gånger och så kändes det motigt. Men har man lagt så mycket pengar på en kur så är det bara att se till att slutföra den!

Sagt och gjort, jag började kursen med tanken att kanske skulle jag inte bli yogalärare, men iaf bli så bra jag kunde bli i min egen kropp.

Idag kan jag säga att det är det bästa jag gjort, "glömmer" jag att yoga någon dag så säger kroppen ifrån, jag har fått inse att med ett knä som aldrig kommer att bli riktigt, riktigt bra så är all träning färskvara. Det går inte att träna emellanåt bara utan jag får hålla på.

Dels för att kunna jobba fullt ut, och för att må bra i kroppen. Hur gick det med det stela knät då? Jo det går alldeles utmärkt inte kan jag sitta i lotusställning, men i övrigt går det bra och är inte något större bekymmer. Jag är ju inte någon yoga akrobat, men det hade jag inte förväntat mig från början heller ;)  rörligheten i kroppen och smidigheten håller sakta på att byggas upp, och är nu tom bättre än innan knäskadan! Och det är jag nöjd med!

Jag hade tur i mitt kursval också, att få en lärare som själv inte kan sitta i lotusställning pga ett ömmande knä, och föreläsare som inte var några överrörliga akrobater de heller, utan vanliga människor som gör sitt bästa. Precis vad jag behövde, yoga är ju en sak mellan utövaren och dennes kropp, inte en tävling i att kunna göra så avancerade knutar som möjligt på sig själv! Något som de lyckades alldeles utmärkt med att förmedla……Man ut går från vem man är och börjar sin resa där, efter ett tag inser man att man kan göra mer avancerade saker än man trodde var möjligt. Lyckan över att äntligen få till en ställning som man tränat på länge är enorm, och bygger upp självförtroendet oerhört!

Min dröm just nu är att hjälpa andra att må så bra man kan må i alla skeden av livet, någon sorts "Tant yoga" där man inte behöver skämmas för att man inte är super vig, utan jobbar sig sakta bort från  sin känsla av att vara stel som ett kylskåp. Det finns så många som klasser för överrörliga och mer viga människor, men få klasser där man sätter ribban lågt från början och jobbar sig framåt.

Ja detta är lite om hur jag kom i kontakt med yogan och vad den gjort för mig….vad är Dina erfarenheter i yogans värld?

förlåt ett långt inlägg